Det var inte bara första snön du fångade.

Det börjar alltid med en ankomst. För längesedan. Liksom, ett landande plan. Gungar till. Tjuter. Och stannar. Jag vet att du aldrig ville stå på samma plats igen. Det vill man aldrig när man vet att det finns någonting så mycket bättre någonannanstans. Jag kan enkelt relatera, om än i mindre skala. Allt jag egentligen vill göra är att förstå hur ett bättre liv kan se ut.

Men mest vill jag vara någon annan.
Blont hår. 10 cm längre.
Jobb. Egen lägenhet.
Någon som på något sätt kan ge någon allting hon någonsin önskat.

Det måste finnas något jag kan ge dig som ingen annan kan.

Jag såg två stycken som hånglade upp varandra längst bak i bussen. Jag önskar nog att det var jag. Och kanske du, om du skulle vilja. Inte för att public display of affection egentligen är mig grej, min tunga blir liksom ungefär lika okordinerad som när jag är nyvaken. Men bara visa för någon att jag har någonting.

Det är i alla fall kallare än vad det brukar vara i september.

Hej. Jag behöver dig.

Jag vill bara somna bredvid dig.
Som om det var augusti igen.

Jag får inte mycket, men jag skulle aldrig klara mig utan det lilla som blir över.

Jag hatar att sitta och vänta, bara för att sedan få reda på att jag inte alls väntade, utan jag satt bara still och gjorde ingenting.

Det kommer aldrig bli glamoröst. Kanske inte ens vackert. Jag är inte ens säker på om jag någonsin kommer gå därifrån och känna att; det här känns så jävla rätt. Dina svar är kryptiska, närmast hintande, suggestiva. Jag fattar ju exakt vad du säger, och jag försöker faktiskt vara irriterad och besviken. Men jag är för djupt inne i det. I allt det här. Det ska nog vara såhär att växa upp, att vara vuxen. Den totala avsaknaden av framtidslöften är nog hur det är i den här åldern. Men jag kommer ödsla superlativ, ägna mig tid jag inte har och slösa bort djupa känslor.

Min fot är i dörröppningen. Jag behöver bara en anledning.

Att vara kär,
det ska nog kännas såhär.