För trött för att sova är det mest ologiska man kan påstå. Ändå så är jag nog det.

Stirra i taket istället. Tänka på varför min klocka verkar ställa om sig själv, varför jag inte ens tänkt tanken på att det faktiskt är jul och kanske varför oralsex är så kontroversiellt i amerikanska dramaserier.

Det är så lätt. Det är så lätt att komma på efteråt vad man egentligen skulle ha sagt. Men då betyder det ingenting. Ingenting.

Antingen börjar du prata eller så börjar jag gå.

Jag försökte faktiskt föreviga ögonblicket. Det är inte så att jag gett upp, utan det är snarare så att jag faktiskt kontrar motgång med nya lösningar. Jag är varsam på varenda front, men jag har ännu inte listat ut laddningen i det beteendet. Problemet är väl frånstötningen. Men det som gör allt värt besväret är säkerheten; du kan inte röra mig längre. Jag vill inget hellre än att ta tillbaka det. Gnistan. Textmeddelandena. Kärleken. Den finns ju där fortfarande, men så himla mycket försiktigare. Den kommer blomma ut till våren, det lovar jag dig. Tillsammans med klorofyllet, fågelkvittret, kollektivtrafiken och hösthalsduken.

Jag ska bygga ett slott av whiskeyglas.

Bakgrunden är ganska vit. Du kan få rita vad du vill. Jag är med på det mesta. Problemet är att jag alltid sitter som förstelnad när jag pratar med dig, fumlandes i mitt i eget huvud och letar rätt på alla de där saker jag tror att du vill höra, men när jag öppnar munnen så är det försent. Du stirrar redan besviket på mig. Jag önskar jag ibland kunde vara bättre.

blonthår10cmlängre
jobbegenlägenhet

Ja.

Inatt sprang jag hem.

Fast bara för att allt var så himla kallt.

Kallt, kallt, kallt.