Jag läste en gång att om man är för långt bort ifrån kärleken, så glömmer man bort den. Rent automatiskt, för att skydda sig själv.

Men jag är inte redo att glömma. 

Och allt jag kan göra är att sitta här och hoppas på är att du inte glömmer mig heller.

Jag vill inte att världen ska veta mer.

Det är meningen att det här ska bli ett bra år.
Jag övertygar mig om det varje morgon.

Allt ska göras På Rätt Sätt™, vilket är en ganska stor utmaning … för jag vet inte om jag någonsin gjort någonting rätt.

Jag vet att jag snart en sommarkväll kommer sitta på min sängkant, och lyssna på den där låten som faktiskt betydde någonting innan Annica och Oskar förstörde allt och gjorde den till deras paradnummer. Jag vet att jag kommer sjunga med i vartenda ord, krama kudden hårdare och tänka ”Hon är inte här längre. Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma, men nu är hon inte är längre”.

Och i år är även då jag kommer sluta prata med dig genom en stundtals överpretentiös blogg.
För du vet, det är inte rätt.

Jag visste inte att det var så här svårt.

Allt jag egentligen vill säga är ”jag ska ta dig härifrån, precis dit du vill”.

Jag kan bli så mycket bättre. Mest för din skull.

Egentligen bara för dig skull.

För trött för att sova är det mest ologiska man kan påstå. Ändå så är jag nog det.

Stirra i taket istället. Tänka på varför min klocka verkar ställa om sig själv, varför jag inte ens tänkt tanken på att det faktiskt är jul och kanske varför oralsex är så kontroversiellt i amerikanska dramaserier.

Det är så lätt. Det är så lätt att komma på efteråt vad man egentligen skulle ha sagt. Men då betyder det ingenting. Ingenting.

Antingen börjar du prata eller så börjar jag gå.

Jag försökte faktiskt föreviga ögonblicket. Det är inte så att jag gett upp, utan det är snarare så att jag faktiskt kontrar motgång med nya lösningar. Jag är varsam på varenda front, men jag har ännu inte listat ut laddningen i det beteendet. Problemet är väl frånstötningen. Men det som gör allt värt besväret är säkerheten; du kan inte röra mig längre. Jag vill inget hellre än att ta tillbaka det. Gnistan. Textmeddelandena. Kärleken. Den finns ju där fortfarande, men så himla mycket försiktigare. Den kommer blomma ut till våren, det lovar jag dig. Tillsammans med klorofyllet, fågelkvittret, kollektivtrafiken och hösthalsduken.

Jag ska bygga ett slott av whiskeyglas.

Bakgrunden är ganska vit. Du kan få rita vad du vill. Jag är med på det mesta. Problemet är att jag alltid sitter som förstelnad när jag pratar med dig, fumlandes i mitt i eget huvud och letar rätt på alla de där saker jag tror att du vill höra, men när jag öppnar munnen så är det försent. Du stirrar redan besviket på mig. Jag önskar jag ibland kunde vara bättre.

blonthår10cmlängre
jobbegenlägenhet

Ja.