Jag tror jag såg ganska dum ut när jag gick hem igår natt.

‘ I DID THIS TO MYSELF, THE SUMMER AIR BURNIN’ IN MY LUNGS, ONE MORE GLANCE UNTIL I COME UNDONE ‘

Jag pekade lite argt i luften, överdrev lyrikens munrörelser och följde bastrummans gång med hela armar. Trots att jag var agerade argt, så var jag egentligen gladare än på länge. Visst, mina ben var ömma av ha gått tvärsigenom Trollhättan nästan två gånger, men ändå. Allting var värt det just då.

Kent är jävligt bra. Rent objektivt. Simon vet vad han snackar om. Men han har en väldigt stor poäng där. Det är ju musikaliska genin vi snackar om här, både textmässigt och instrumentalt. Problemet är bara vad herrarna blivit förknippade med de senaste åren; ledsna ungdomar. Jag har bara svårt att se förbi det. Det värsta som finns är att bli omedvetet förknippat med något.

Jag vet att jag snart en dag kommer stå där mitt framför dig och berätta allting som tynger mig, allting jag faktiskt känner när jag tittar på dig.

Och jag vet, helt säkert, att du inte kommer klara av att lyssna. Du kommer inte klara att ta åt dig, bearbeta och faktiskt förstå vad det innebär. Sen så kommer du gå därifrån, för du vet inget annat, för någonstans där inne kommer någon tala om för dig att du inte vågar ta chansen.

Och det kommer vara den sista gången jag kommer prata med dig.

Det är så jävla typiskt.

Nu när man äntligen hittat det ultimata sättet att sitta på bussen, så skaffar man snart körkort.

Typiskt.

Hilmen är större än marken. Men det visste jag redan.

Dra till Mexico, byta namn till El Davido och tjäna pengar på att sälja solhattar till vilsna republikaner. Efter jobbet ska jag siesta över en avslagen öl i den lokala baren, tror jag. Sedermera ska jag starta en maffia, mörda alla dem där som står i min väg och tvångsförsvara diverse tjänsteföretag mot en onödigt hög räkning. Min mustach kommer vara stiligast i hela Sydamerika. Om det här inte är entrepentörskap, så vet jag inte vad det är.

Det är lättare att hitta på än att göra på riktigt. Lättare än att skriva CV och pallra sig till arbetsintervju.

Och jag tror kommer skrämma bort dig. Alldeles för lätt.

Jag lär ju vara här. Åtminstone när du är det. Innan dess ska jag försöka göra någonting av det här, men för första gången ställer jag mig frågan om allting är värt det. Med dig har det aldrig varit någon tvekan tidigare. Antingen är jag äldre nu, och lärt mig någonting om hur förkastligt allting kan vara. Eller så är det så att jag inte riktigt vet om kan lita på dig.
Det är inte så jävla lätt längre.

Planen ”Komma Väldigt Långt Härifrån” är i startgroparna. Vi kan säga att idag börjar den, for real. Liksom, en vanlig onsdag. Jätte otippat! Men allting måste ha en början, och ett slut. Med en odefinerbar början, så blir slutet mycket svårare att hitta fram till. Det sa alltid min pappa. Det, och att om man använder dubbla kondomer skaver dem mot varandra och då kan dem spricka.

Min pappa.

Att totalväxla mellan frusterande seriositet och billiga cameoskämt ger mig nackspärr.