Jag åkte förbi en bussstation. En tjej stod där med en stor väska vid sina fötter. Jag antar att det var hennes pojkvän som stod bredvid. Hennes fingrar fumlade runt över toppen av den hjulbefästa rullväskan, lite nervöst, hon skulle antagligen åka från honom, och säkerligen var det långt kvar tills de skulle ses igen. Pojkvännen hade händerna bakom sin rygg, han visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. Allt de båda ville göra var nog att bara hålla om varandra, hårt, tills hennes buss skulle anlända. Men de ville nog påvisa någon slags mognad. Eller vad fan vet jag.
Jag känner mig ganska blåslagen. Det regnade när jag gick hem imorse. Sånt där irriterande, piskande, kallt regn. Gud jävlas. Och jag bara tar det, som jag alltid gör. Som om jag visste hur jag skulle värja mig ändå. Jag är ganska trött på det här överhuvudtaget. Jag får liksom aldrig något tillbaka. Jag har inte ens bett om mycket, och jag orkar inte anstränga mig mer om det är det här jävla skiten jag får för det.
Jag märkte i förrgår att mina kuddar fortfarande luktar som dig, samtidigt som jag insåg att jag inte kan ha bytt sänglakan på säkert två veckor. Fast det har inte spelat någon större hygenisk roll då jag ändå somnat på golvet de senaste veckorna.
Det jag kommer tänka på mest är våra midnattspromenader. Dem är inte så roliga när man är ensam.
Jag provade precis.