Ta det piano, lix. Hemköpslampor, och försöka säga något vitsigt.

Försöka med omöjliga.

Hon ropade efter mig nedför gatan. Vi kastade sten på fönster för att hon skulle komma in. Allmänna nycklar lever inte upp till ryktet.

Tar det piano. Mottar kramen, men fortsätter hem.

Jag var både trött i huvudet och på mig själv.
För allt jag kunde tänka på var att du inte är där när jag kommer hem längre.

Det är meningen att det här ska bli ett bra år.
Jag övertygar mig om det varje morgon.

Allt ska göras På Rätt Sätt™, vilket är en ganska stor utmaning … för jag vet inte om jag någonsin gjort någonting rätt.

Jag vet att jag snart en sommarkväll kommer sitta på min sängkant, och lyssna på den där låten som faktiskt betydde någonting innan Annica och Oskar förstörde allt och gjorde den till deras paradnummer. Jag vet att jag kommer sjunga med i vartenda ord, krama kudden hårdare och tänka ”Hon är inte här längre. Jag trodde aldrig den här dagen skulle komma, men nu är hon inte är längre”.

Och i år är även då jag kommer sluta prata med dig genom en stundtals överpretentiös blogg.
För du vet, det är inte rätt.

I HOPE YOU CHOKE ON THOSE WORDS, THAT KISS, THAT BOTTLE.

Jag har känt det ett tag nu. Jag tänkte säga vad jag kommit fram till när jag satte mig ner med Martin igen. Gå igenom alla företeelser och händelser som lett mig till att känna precis som jag gjorde; Espresso House har förlorat sin charm. Det är nog slut nu. Vi pratade om att vi antagligen spenderat en summa över tusen kronor på detta ställe. Jag satt mest och funderade på om det faktiskt var värt det, samtidigt som jag rensade min plånbok från alla de kvitton som faktiskt uteslutande kom därifrån.

 

Vi hade flytt det verkliga livet här nästan varje dag under sommaren. Om det är någon form av epoker jag kommer titta tillbaka på när jag är lite äldre, så kommer antagligen den vara en av dem.

 

Dricka kaffe, dricka alkohol, dansa, bli kär, äta glass mitt i natten i min säng, bli ensam på nytt och inse att allting man behövde var precis framför ansiktet på mig hela tiden.

 

Det är november nu. Det finns inte ens någonting som erinrar mig om sommaren, varken i känsla eller åsyn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade att se henne åka iväg i soluppgången, men jag vore inte ärlig ifall jag sa att jag fortfarande behöver det.

 

Insikten av att mitt liv faktiskt förtillfället är drägligt, den kunde inte komma lägligare. Att jag faktiskt vet vad jag vill.

 

 

Och sen finns du.

 

Jag skulle ge upp varje dröm, varje önskan, varje värdering. Det slutar ändå alltid såhär. Du kan få mig när du vill, men ändå lyckas du välja de sämsta tillfällen. Jag trevar fortfarande försiktigt. Men ärligt talat så tror jag vi aldrig varit såhär nära varandra.

 

Känsokallhet personifierad.

Jag undrade alltid vem det var.

Nu vet jag att det är du.