Jag har känt det ett tag nu. Jag tänkte säga vad jag kommit fram till när jag satte mig ner med Martin igen. Gå igenom alla företeelser och händelser som lett mig till att känna precis som jag gjorde; Espresso House har förlorat sin charm. Det är nog slut nu. Vi pratade om att vi antagligen spenderat en summa över tusen kronor på detta ställe. Jag satt mest och funderade på om det faktiskt var värt det, samtidigt som jag rensade min plånbok från alla de kvitton som faktiskt uteslutande kom därifrån.

 

Vi hade flytt det verkliga livet här nästan varje dag under sommaren. Om det är någon form av epoker jag kommer titta tillbaka på när jag är lite äldre, så kommer antagligen den vara en av dem.

 

Dricka kaffe, dricka alkohol, dansa, bli kär, äta glass mitt i natten i min säng, bli ensam på nytt och inse att allting man behövde var precis framför ansiktet på mig hela tiden.

 

Det är november nu. Det finns inte ens någonting som erinrar mig om sommaren, varken i känsla eller åsyn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade att se henne åka iväg i soluppgången, men jag vore inte ärlig ifall jag sa att jag fortfarande behöver det.

 

Insikten av att mitt liv faktiskt förtillfället är drägligt, den kunde inte komma lägligare. Att jag faktiskt vet vad jag vill.

 

 

Och sen finns du.

 

Jag skulle ge upp varje dröm, varje önskan, varje värdering. Det slutar ändå alltid såhär. Du kan få mig när du vill, men ändå lyckas du välja de sämsta tillfällen. Jag trevar fortfarande försiktigt. Men ärligt talat så tror jag vi aldrig varit såhär nära varandra.