Det kommer aldrig bli glamoröst. Kanske inte ens vackert. Jag är inte ens säker på om jag någonsin kommer gå därifrån och känna att; det här känns så jävla rätt. Dina svar är kryptiska, närmast hintande, suggestiva. Jag fattar ju exakt vad du säger, och jag försöker faktiskt vara irriterad och besviken. Men jag är för djupt inne i det. I allt det här. Det ska nog vara såhär att växa upp, att vara vuxen. Den totala avsaknaden av framtidslöften är nog hur det är i den här åldern. Men jag kommer ödsla superlativ, ägna mig tid jag inte har och slösa bort djupa känslor.

Min fot är i dörröppningen. Jag behöver bara en anledning.