Det kommer aldrig bli glamoröst. Kanske inte ens vackert. Jag är inte ens säker på om jag någonsin kommer gå därifrån och känna att; det här känns så jävla rätt. Dina svar är kryptiska, närmast hintande, suggestiva. Jag fattar ju exakt vad du säger, och jag försöker faktiskt vara irriterad och besviken. Men jag är för djupt inne i det. I allt det här. Det ska nog vara såhär att växa upp, att vara vuxen. Den totala avsaknaden av framtidslöften är nog hur det är i den här åldern. Men jag kommer ödsla superlativ, ägna mig tid jag inte har och slösa bort djupa känslor.

Min fot är i dörröppningen. Jag behöver bara en anledning.

Det är lördagkväll. Jag tittar på en film som glamoriserar frisöryrket. Den ironiserar alltså inte över det, utan glamoriserar. Jag kunde varit ute, umgåtts med någon. Bara någon. Istället sitter jag hemma, en lördagkväll, och tittar på en film som glamoriserar, inte ironiserar, frisöryrket. Det kanske säger en del om mig, som person, men jag tror snarare på att det säger en del om min livssituation. Det kommer ju gå över.

Jag saknar så väldigt mycket. Och jag skulle göra en hel del för att se Breakfast at Tiffanys just nu.

Fredag var riktigt het. Det var som en utekväll, fast meningsfull. Utekvällar slår mig oftast som ganska onödiga i efterhand, men inte den. Inte alls.

Den här djävla stan. Jag kan egentligen inte säga det med gott samvete, för jag har faktiskt inget emot den. Allt blir vad man gör det till, och så vidare. Men jag antar att livet inte är lika spännande här, som över vilket världshav som helst. Fast jag vet ingenting om det, för jag har spenderat mitt hela liv här. Och bara här.

Jag tror att jag känner mig något liten ibland. Och allt du vill göra är att sticka härifrån, som om ingenting är bra nog här.

Jag längtar tills vi erövrat Kuba, Simon. Where småstadskärleksproblem is no more. Viva la Revolucion, och allt det där.