and im 18 can’t wait to move out
it’s been five years and now im starting to doubt
whether all my dreams are just aimless stares
looking out to someplace that isn’t there

when i’m 32 well i’ll be miserable when
everything around based on principle
well, i have a clue, oh wouldn’t it be nice
to never be alone in this wasted life

Det är lördagkväll. Jag tittar på en film som glamoriserar frisöryrket. Den ironiserar alltså inte över det, utan glamoriserar. Jag kunde varit ute, umgåtts med någon. Bara någon. Istället sitter jag hemma, en lördagkväll, och tittar på en film som glamoriserar, inte ironiserar, frisöryrket. Det kanske säger en del om mig, som person, men jag tror snarare på att det säger en del om min livssituation. Det kommer ju gå över.

Jag saknar så väldigt mycket. Och jag skulle göra en hel del för att se Breakfast at Tiffanys just nu.

Fredag var riktigt het. Det var som en utekväll, fast meningsfull. Utekvällar slår mig oftast som ganska onödiga i efterhand, men inte den. Inte alls.

Den här djävla stan. Jag kan egentligen inte säga det med gott samvete, för jag har faktiskt inget emot den. Allt blir vad man gör det till, och så vidare. Men jag antar att livet inte är lika spännande här, som över vilket världshav som helst. Fast jag vet ingenting om det, för jag har spenderat mitt hela liv här. Och bara här.

Jag tror att jag känner mig något liten ibland. Och allt du vill göra är att sticka härifrån, som om ingenting är bra nog här.

Jag längtar tills vi erövrat Kuba, Simon. Where småstadskärleksproblem is no more. Viva la Revolucion, och allt det där.

ALLA GÖR MISSTAG.

Såhär tolkade jag det; fäst dig inte för hårt, bry dig inte för mycket, känn inte att det här faktiskt betyder något.

Jag antar att du har rätt.
Men jag hatar att du tycker det är något att skratta åt.