Antingen börjar du prata eller så börjar jag gå.

Jag försökte faktiskt föreviga ögonblicket. Det är inte så att jag gett upp, utan det är snarare så att jag faktiskt kontrar motgång med nya lösningar. Jag är varsam på varenda front, men jag har ännu inte listat ut laddningen i det beteendet. Problemet är väl frånstötningen. Men det som gör allt värt besväret är säkerheten; du kan inte röra mig längre. Jag vill inget hellre än att ta tillbaka det. Gnistan. Textmeddelandena. Kärleken. Den finns ju där fortfarande, men så himla mycket försiktigare. Den kommer blomma ut till våren, det lovar jag dig. Tillsammans med klorofyllet, fågelkvittret, kollektivtrafiken och hösthalsduken.

Jag ska bygga ett slott av whiskeyglas.

Bakgrunden är ganska vit. Du kan få rita vad du vill. Jag är med på det mesta. Problemet är att jag alltid sitter som förstelnad när jag pratar med dig, fumlandes i mitt i eget huvud och letar rätt på alla de där saker jag tror att du vill höra, men när jag öppnar munnen så är det försent. Du stirrar redan besviket på mig. Jag önskar jag ibland kunde vara bättre.

blonthår10cmlängre
jobbegenlägenhet

Ja.

Inatt sprang jag hem.

Fast bara för att allt var så himla kallt.

Kallt, kallt, kallt.

”Läs om Björn Skifs spektakulära liv! Ta en gratis tidning!”

Fan vad jag måste härifrån.

Köpa miniMAC och blanda nötter hemma.

Jag har känt det ett tag nu. Jag tänkte säga vad jag kommit fram till när jag satte mig ner med Martin igen. Gå igenom alla företeelser och händelser som lett mig till att känna precis som jag gjorde; Espresso House har förlorat sin charm. Det är nog slut nu. Vi pratade om att vi antagligen spenderat en summa över tusen kronor på detta ställe. Jag satt mest och funderade på om det faktiskt var värt det, samtidigt som jag rensade min plånbok från alla de kvitton som faktiskt uteslutande kom därifrån.

 

Vi hade flytt det verkliga livet här nästan varje dag under sommaren. Om det är någon form av epoker jag kommer titta tillbaka på när jag är lite äldre, så kommer antagligen den vara en av dem.

 

Dricka kaffe, dricka alkohol, dansa, bli kär, äta glass mitt i natten i min säng, bli ensam på nytt och inse att allting man behövde var precis framför ansiktet på mig hela tiden.

 

Det är november nu. Det finns inte ens någonting som erinrar mig om sommaren, varken i känsla eller åsyn. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade att se henne åka iväg i soluppgången, men jag vore inte ärlig ifall jag sa att jag fortfarande behöver det.

 

Insikten av att mitt liv faktiskt förtillfället är drägligt, den kunde inte komma lägligare. Att jag faktiskt vet vad jag vill.

 

 

Och sen finns du.

 

Jag skulle ge upp varje dröm, varje önskan, varje värdering. Det slutar ändå alltid såhär. Du kan få mig när du vill, men ändå lyckas du välja de sämsta tillfällen. Jag trevar fortfarande försiktigt. Men ärligt talat så tror jag vi aldrig varit såhär nära varandra.

 

And do you know this reason?
I hope that you can see it.
Cause’ I will not give up and we all know what you’ve done again
I can see right through you
You’re making your way over again..

The Early November – Dinner at the Moneytable

Känsokallhet personifierad.

Jag undrade alltid vem det var.

Nu vet jag att det är du.