BLUNT.

Hon stod där och strök blommorna med sin hand. Det regnade. Jag såg att hon verkligen var ledsen. För några minuter där struntade jag i hur hon egentligen bara lämnade mig undrades varför hon sa allt det där hon aldrig menade. Det är nog överspelat för längesen. Problemet grundar väl sig i att jag aldrig fick henne. Egentligen ville jag aldrig ha henne, jag behövde väl bara bli räddad från någonannan. Hon lovade, men hon bara stack.

Resten av packet tände sina ciggaretter och lät röken trivialisera tragiken.

Det har varit kul att vara här igen. I ditt liv, så att säga. Det är bättre än vad jag mindes det som. Som om ingenting har hänt och du har fula skor, fast att du inte har det men ändå är det någonting jag säger, inte bara för att distansera mig ifrån vad jag egentligen känner, men också för att du faktiskt förstår mig, för att du faktiskt vet att jag inte vet om dina skor är snygga eller inte och att jag tycker att allting du har på dig är snyggt. Allting är egentligen metforiskt uttryckt. Det är det alltid.

Jag såg säsongavslutningen av Scrubs precis. Säsong 6. Och av alla saker jag faktiskt lärt mig av den serien, så är det bestående intrycket, precis som slutscenen lämnade mig funderades över, att man hittar rätt väldigt tidigt i livet. Det gäller bara att kunna våga se det när man väl hittar det.

Vll d frsk gn?